Team McCenter

Det bästa med ett äventyr är att det inte alltid blir som man planerat. Hela tiden händer det saker, möten med andra människor eller helt enkelt att ens egna tankar ändrar sig eller spelar en ett spratt och så är man inne på en ny väg, eller upptäcker nya saker.
Efter vi lekt i vattenpölarna längs vägen från Point Plomer och stannat några nätter i Port Maquarie återvände vi till Forster där vi tog en veckas “semester”. Vi solade, badade, sprang, styrketränade, åt, och läste. Efter en vecka började det dock klia i benen och vi funderade lite på hur vi skulle spendera vår sista tid i detta land. Vi var rörande överens om att vi ville cykla, men vart? Söderut mot Sydney, västerut mot bergen eller norrut igen? Norrut blev beslutet och den östligaste punkten blev målet. Motorvägen blev vårt val då den är rakast och trevligt graderad. När vi kom ut vid avfarten i Taree stod tre killar i full orkestermundering och liftade. De tackade av någon märklig anledning nej till vårt erbjudande om sittplats på trailern.
Längs motorvägen finns gott om rastplatser, vissa kan man sova på och vi hittade en bra plats inne i skogen där vi fick vara ifred. Natten därpå sov vi på en bensinmack. En välklippt gräsmatta och några palmer kan förvandla det mesta till ett paradis. Att macken är synnerligt välskött och fräsch och ägarna till macken lät oss använda toaletten och duscharna vilket var allt vi behövde efter en dag längs dammiga vägar. Att cykla handlar oftast om ett skönt sätt att upptäcka ett land eller ett område. Man tar sig enkelt fram längs vägar där bilar bara blir klumpiga och man reser i ett behagligt tempo, man möter människor som man annars bara skulle ha swichat förbi, men ibland handlar det bara om ett sätt att transportera sig från A till B. Vi passerar Macksvill och Nambucca Heads, vackra platser med havsnära känsla.
I Sawtell strax innan Coffs Harbour stannar vi på en trevlig camping. Den är välskött och har ett lockande utbud av godsaker som vi belönar oss med.
När vi var i Newcastle träffade vi Peter. Han bor i sin LandRover Defender och åker runt i landet och bor lite här och där. När vi lämnar Sawtell möter vi Peter igen. Han vet en vacker plats där vi kan tälta och han insisterar på att laga middag till oss samma kväll. Vi får en vägbeskrivning och tackar ja till mat. Det är en vacker plats han hittat. Nära havet, lång sandstrand, drickbart vatten, toaletter och dusch… Men med en stor skyllt “camping förbjuden”… Vi påpekar detta och han försäkrar oss om att han bott här i veckor i sträck, att han känner vakten och att han aldrig haft några problem med lokalbefolkningen. Vi säger att vi inte tycker att det känns ok men att vi avvaktar och ser vad vakten säger. Vi badar och går en runda. Havet är varmt och vågorna stora. Peter lagar en härlig måltid till oss och vi njuter! På kvällen trillar två av Peters “vänner” in. Två hippies med försmak av lite starkare grejer… Det blir en intressant kväll, killarna är harmlösa men vi tackar nej till att stanna ytterligare en dag.
Vi trampar vidare i härligt väder, vägen blir något bättre och flackare. I New Italy stannar vi för att äta lunch och vi handlar även lite efterrätt al’a Italy. Många av de platser som ligger längs motorvägen saknar färskvatten så det gäller att ta med sig lite extra eller vara beredd att köpa vatten för ganska dyra pengar. Vatten är hårdvaluta!!
Tyndale ligger längs en flod några mil norr om Grafton. Vi stannar och vilar vid bensinmacken och inser att de även har en billig och trevlig camping. Åskan närmar sig med stormsteg och så även regnet. Vi sitter under tak på campingen, dricker varm mjölk och beundrar blixtrarnas framfart och är mycket nöjda med oss själva. Vi har 14 mil kvar till Byron och vi bestämmer oss för att cykla de första 11 milen till Ballina, lämna vår utrustning där och cykla tur och retur till Byron dagen efter. Även om regnet är med oss får vi en fin cykling till Byron Bay, Australiens östligaste punkt.
Byron “kokar” av backpackers och surfare och det känns att detta är en plats som de flesta besöker och även stannar ett tag i. Det är en härlig atmosfär här, det är en färgstark plats och det doftar rökelse, musiken strömmar från butiker och restauranger och även om regnet öser ner vimlar det av folk. Vi cyklar upp till fyren. Den är väl värd ett besök. Här är vackert!!! Fjärilar i hundratal dansar kring fyren och nedanför leker delfinerna. Vi fotar och fikar och beundrar platsen vi cyklat 320 mil för att besöka. Nu har vi ungefär 80 mil kvar av vår resa, vi trampar tillbaka mot Ballina.

Varje camping har sitt ljud, i Emu Planes var det tåget du hörde, regelbundet efter tidtabell kom godståg och persontåg, dygnet runt… I Oberon hade vi en flisfabrik som granne.. Vid Ambercrombieriver var det kängrurnas stampande och betande vi hörde om natten, i Jindabyne var det ljudet av båtmotorer som fungerade som väckarklocka. Överallt hittar vi nya ljud och det tar alltid en liten stund innan hjärnan lokaliserat och vant sig vid vad den hör.
Vi ville inte riktigt lämna Emu Planes, vi velade fram och tillbaka innan vi tog ett beslut om att bryta upp och fortsätta. Smala krokiga vägar tog oss mot Whisemans Ferry. Den normalt sömniga byn var överfull av människor då en musikfestival gick av stapeln. Vi försäkrade oss om att inte hamna på samma camping som 5000 överförfriskade 18-åringar och stannade därför på ett riktigt bottennapp till camping. Dyr, inget färskvatten, dusch och toalett ska vi inte prata om. Vi hade dock inte mycket att välja på. Klockan började bli mycket och regn hotade. Campingen låg iallafall fint vid floden…
Whisemans Ferry hade vi inga känslomässiga problem att lämna, det var lite värre rent fysiskt då vi upptäckte att 5(!) av Dannes ekrar lossnat/smällt av. Han lyckades fästa tre av dem och sen cyklade vi lugnt mot The Entrance. Den cyklingen var rolig! Vi följde gamla bakvägar, slingriga och krokiga, vackra och lättcyklade. Lokalbefolkningen varnade oss för Mangrove mountain. En uppförsbacke över ännu ett berg kändes sådär… När vi nådde fram till början av backen log vi. Vägarbetarna hade gjort ett bra jobb när de gjorde den vägen. Perfekt gradering och de fem kilometrarna var inga problem. Vid Old dog trap road stannade vi och fotograferade, och snart nådde vi ett turisttätt The Entrance. Kvällen var vacker, havet var spegelblankt och utanför tältet simmade pelikaner. Plopp, plopp, plopp var det nattliga ljudet i The Entrance. Detta från alla småfiskar som hoppade i vattnet. Vi stannade två dagar här, dels för att laga Dannes bakdäck och dels för att det är en fin plats. Vi gick på pelikanmatning och blev nerstängta av fiskrens och pelikanbajs, vi fick tack och lov lite fina bilder!
Många är här för det fina fiskets skull och så även våra grannar. Tack vare det fick vi tre fina Flat Heads att lägga på grillen. Otroligt goda! Härligt med lite ombyte från burktonfisken.
På kvällen gick vi på bio! Eftersom detta är något av en favoritaktivitet vi har hemma så var det efterlängtat. Som parentes måste jag bara berätta att
Stieg Larssons Milleniumtriologi är gigantiskt populär här och de svenska filmerna har precis gått på bio. De har legat på topplistorna i 20 veckor!
I regn och rusk styrde vi ut på Pasific Highway och tack och lov var vägrenen väl tilltagen. Regnet avtog när vi närmade oss Newcastel. Denna stad som är uppbyggd kring kol och stålindustri är New South Wales näst äldsta stad. Många skeppsbrott ligger i vattnen här och det är havet och de stora fartygen som sätter ljud till campingen här. Vi får berättat för oss att kolgruvorna finns under hamnen och att gruvarbetarna förr hörde hur fartygen släppte ankar ovanför deras huvuden.
Här längs kusten har vi några vägalternativ. Antigen följa motorvägen eller någon av de härliga kustnära bakvägarna som i många fall innebär att vi måste åka lite färja. Vi väljer det senare. Mellan Nelson Bay och Tea Gardens är det en timmes tur med färja. Cyklarna ställdes på taket och så påbörjade vi en stilla färd över sundet. Pelikaner, fiskmåsar och delfiner följde vår väg. Vi tog en långpromenad längs stranden innan vi somnade till ljudet från possums på väg ner från sina träd…
Nationalparkerna bjuder ibland på fina vägar som är avstängda för biltrafik. Här är djurlivet rikt och överallt ser vi spår av stora ödlor, ormar och kängrur. En och annan ödla står vid vägkanten och tittar nyfiket på oss när vi passerar. Det finns gott om platser att campa på och här betalar man 10$/person. Pengarna går direkt till underhållet av parkerna och som stöd till viltskadefonder.
I Forster hittar vi ytterligare en pärla till Camping. Vi stannar i fyra dagar! Havet bjuder på kristallklart turkost vatten, inbjudande vågor, kritvita stränder, fiskar och massor av delfiner. Campingen själv har poolområde och ett bra pris. Här är det fåglarna som sätter sin prägel. Ankor, kakaduor, papegojor och ugglorna roar oss! Vi träffar även här härliga paret Ken och Lorraine som ger oss tipset att cykla till Bonnie Hills. Högt uppe på en klippa med havet brusande nedanför slår vi ner våra bopålar under några dagar. Efter 10 mils cykling längs motorväg är vi lite möra. Motorvägen är faktiskt ibland det säkrare alternativet. Folk kör lika snabbt på de smalare vägarna och motorvägen har i regel alltid breda vägrenar. Det är dessutom Ken som varit med och utformat Passific Highway. I sin ungdomsdagar var han en duktig cyklist. Så duktig att han var med och kvalade in till OS- truppen! Nått OS blev det dock inte då han blev sjuk och lade ner karriären. Våra dagar i Bonnie Hills präglas av massiva åskoväder, regn och rusk. Hela himlen var som en strobb på ett diskotek!
Våra nyfunna vänner tar oss med på en bilfärd upp på North Brother, en höjd som tillsammans med middel och South Brother utgör ett tydligt landmärke från havet. Dessa tre “bröder” tog Kapten Cook sikte på och han beskrev landskapet som hårt och fullt av “vildar”…
Från den Norra brodern blickar vi ut över ett landskap präglat av vatten, floder, sjöar och havet som letar sig in i vikar och sund. Att åka bil känns underligt. Lite som att sitta i en berg och dalbana. Det går fort och det kränger i svängarna. Hjärnan försöker registrera allt på samma sätt som den gör när vi cyklar, illamåendet kommer som ett brev på posten!
I spöregn cyklar vi till Port Macquarie. Vi måste boka om våra flygbiljetter och är i behov av ett nätverk. När vi väl får tag i flygbolaget inser vi att vi måste ändra våra planer igen. Det billigaste alternativet för oss blir att åka hem från Sydney vilket medför att vi snart får vända kosan söderut igen. Väderleksrapporten meddelar mer regn och nya cykloner och vi bestämmer oss för att låta Point Plomer bli vår nordligaste destinaton. Point Plomer blir en dagstur från Port Maquarie och är en underbart rolig cykeltur. Längs en 4×4 väg, delvis översvämmad, trampar vi fram med stora leenden på läpparna. Skitiga och glada når vi fram till stranden. Här leker delfiner och surfare om vartannat och det är en ren fröjd att titta på. Denna plats är väl värt sitt besök, och vägen hit var bara den värd resan. Med vatten över naven, lös sand och tvättbrädevägen avklarad får cyklarna en välförtjänt service och nu börjar vi leta nya utmaningar längs kusten söderut!

Jag och Carina har tävlat under beteckningen ”Team Trek MC-Center” ända sedan vi började samarbeta med MC-Center 2005. Det har med åren blivit ett ”varumärke” ute på tävlingsbanorna både i Sverige och Europa.

När Trek valde att ta hand om Sverige distributionen i egen regi, i form av bolaget ”Trek Sweden”, så har marknadsföringen också intensifierats.

Vi har fått fin kontakt med nya Trekorganisationen och samarbetet utvecklas kontinuerligt. Vår kontakt med MC-Center är samma som tidigare . Det är bara teambeteckningen som ändras. Vi åker framöver under namnet ” Trek Sweden Racing”.

I detta begrepp ingår samtliga som Trek Sweden direkt eller indirekt stöder. Det är representanter för såväl mtb- som lvg-  och triathlongrenarna.

Gemensamma tävlingskläder, causual wear samt  dekorer för fordon är under utarbetande. Vi återkommer så snart de är klara ! Under tiden kan få en försmak på loggorna om ni tittar på vår nya hemsida  www.bennycarina.se

/ Benny Andersson

Snowy Mountains och Mt Kousiusko är troligen det tuffaste vi kommer utföra på denna resan så nu när det är avklarat är det dags för cyklarna att få en väl förtjänt service. Vi återvänder till Jindabyne efter en fotodag på Kousiusko mt retreat och ger cyklarna vad de behöver. Bromsar justeras och byts, ny olja, rengörning av kedjor och kranshjul. Daniels bromsar får ett besök hos en cykelreparatör.
Vi badar i Lake Jindabyne och har det lite gott.
Vi är inte ensamma om att vara på väg mot Sydney. Chris cyklar in på campingen på kvällen och vi inser snart att vi uppskattar varandras sällskap. Chris har tillsammans med sin touringcykel varit ute ett tag. Han lämnade England i mitten av 2009 och har nu nått Australien efter ca 2200 cyklade mil. Vi bestämmer oss för att ha sällskap till Sydney.
Värmen har återkommit och vi cyklar mot Cooma i 35gradig värme. Så snart vi kommit upp ur den dalgång som omger Lake Jindabyne förändras landskapet och det blir plattare. Jordbruksmark med betande boskap och milslånga gräshedar omger oss. Det är lite speciellt att cykla tillsammans med någon man inte känner. Helt plötsligt blir hastighet och mil viktigare men vi insåg snabbt att vi hade samma inställning till cyklandet och snart var vi tillbaka i vårt behagliga tempo. Från Cooma till huvudstaden Canberra är det ca 12 mil och i den värmen vi nu har blir det tufft att göra den sträckan på en dag. Jämnfört med de senaste veckornas cykling är detta dock väldigt lättsamt då omgivningarna är relativt flacka. Innan vi lämnar Cooma cyklar vi dock in på en hamburgerkedja för att ta en mjukglass. Här står Jens från Tyskland. Han cyklar tandem med sin sexåriga dotter. De är på väg åt samma håll som vi kommit från. Vi talar om att Berry Road är tuff, även för fyrhjulsdrivna bilar, men han är fast besluten om att cykla det hållet. Dottern verkar dock inte lika övertygad…
Michelago är ett samhälle fem mil söder om Canberra och en sådan plats som man möjligtvis ser skylten till i förbifarten på väg till metropolen. Kanske man också funderar lite över vad som igentligen stod på den där skylten med då är man redan långt i väg. Strax innan Michelago får Daniel första punkteringen.
Vi får tillåtelse att slå upp våra tält vid den nerlagda tågstationen. Här har tiden stått stilla. Vi sitter en lång stund på perrongen och pratar. När vi lagt oss på kvällen tycker vi oss höra ett tåg i fjärran…

Canberra är en märklig stad. Här finns allt som ska finnas i en huvudstad men det är svårt att få ett bra grepp om Canberra. Vi landar i Queanbean efter några timmars cykling i 40 graders värme. Daniel har haft ytterligare några punkteringar under dagen och vår pump har gått sönder. Det blir till att fixa lite ny utrustning. Canberra är tacksam att cykla i. Här finns gott om cykelleder. Vår camping har varit översvämmad så vi bestämmer oss för att byta följande natt. Vi flyttar lite närmare centrum och tar oss med lätthet mellan turistattraktionerna och campingen med hjälp av cyklarna. Australiensarna är stolta över sin korta men händelserika historia och en stor del av historien har varit fylld av krig och elende. War memorial i Canberra är ett mycket sevärt museeum. Här får man bra grepp om historien och om man har ett par tre dagar så hinner man se det mesta. Det är stort! Vi gör också ett besök på national museet.
Värmen är kvar men under våra dagar här kommer kraftiga åsk och regnoväder in under kvällarna. I Queensland härjar en cyklon och förödelsen där är stor…

Värmen avtar något under vår sista natt i huvudstaden men luftfuktigheten är stor. Vi cyklar längs en smal och övertrafikerad väg mot Bungendore. Här stannar vi för lunch men inser snart att ett stort oväder är på väg in. Det ena gav det andra och rätt som det är befinner vi oss på ett festivalområde med gratisbiljetter och fri camping hela helgen på en av Australiens största country festivaler. Vår första natt är dock lätt ångestfylld, ett partyglatt grabbgäng med alldeles för mycket alkohol i blodet parkerar sina bilar runt om våra tält och de spelar Johnny Cash på högsta volym samtidigt som de försöker överösta varandra. Det var dock inte läge att säga ifrån då de var lite lätt aggressiva. Chris höll dessutom på att bli överkörd under natten då de helt plötsligt bestämde sig för att flytta bilarna… Vi byter tältplats!! Vi blir bjudna på enorma bitar pavlowatårta av arrangörerna och får tillgång till köket och snart vet vi vem Slim Dusty är och hur bushpoesi låter, samt hur clotted cream med scones och björnbärssylt smakar. Värmen i luften försvann med ovädret och snart sitter vi med mössor och långkalsonger och lyssnar på den ena countrylåten efter den andra. En annorlunda men minnesvärd helg blev det med många härliga minnen.
Vägen till Goulburn är perfekt! 20 grader i luften, lite trafik, platt och lätt medvind. Vi har funderat mycket vilken väg vi ska ta in till Sydney och eftersom vi i största möjliga mån vill undvika de stora vägarna återstår Blue Mountains. De har ju ett rykte om sig av att vara otroligt vackra. Tabellandsway tar oss norrut längs en slingrande väg, uppför och nerför och allt förpackat i ett fantastiskt jordbrukslandskap. Vi får några dagar med tuff men vacker cykling och vi stannar en natt vid Abercrombie river i botten av världens näst bredaste canyon. Här är vackert!!! Att ta sig ner i canyonen var en ren fröjd att ta sig upp var en helt annan historia…
I Oberon blir det födelsedagskalas! Tonfisk och pasta byts ut mot en stenugnsbakad pizza och i stället för solvarmt vatten blir det kyld engelsk cider. Till efterätt en härlig kladdkaka. Emelie fyller 30 och lite lyx måste vi ju ha.
88 km i timmen… Det är det hastighetsrekord som grabbarna tog i en av de vackra nedförsbackarna på väg mot Lake Lyell. Detta var efter vi satt oss på ett underbart café i en liten mysig by och njutit av scones, grädde och te… Börjar bli en ohälsosam vana detta… Lake Lyell är en uppdämd å, som nu tjänar sitt syfte som friluftsmecka för båtälskarna. Här stannar vi för natten. Vattenskidåkare i alla åldrar njuter av de fartfyllda lekarna i den algfyllda sjön, det hade kunnat varit trevligt med ett dopp men sjön är som en mustig soppa….
Så kom regnet! Vi är uppe på drygt 1000 möh igen och regnmolnen vill inte ta sig över utan har bestämt sig för att stanna. Vi befinner oss i molnen och dimman vill inte lätta. Vi gör stigningen upp på Mt Viktoria i hällande spöregn, vilket inte var något trevlig upplevelse, både Chris och Emelie förlorade bromsverkan på cyklarna på väg in i Katoomba och Daniels bakhjul började vobbla onormalt. Blöta och trötta nådde vi campingen men efter mat och dusch var vi som nya människor. Vi tog en dags vila i Katoomba, dels för att titta lite på de kända omgivningarna och dels för att försöka ordna boende i Sydney. Att titta på vyerna kunde vi glömma! Dimman låg tätare än tätast…
Vi lämnade Katoomba som vi kom, i dimma och spöregn men så snart vi kommit ner lite i höjd lättade det och vi fick sikt. Vi cyklade från 1000möh- 60 möh på en sträcka av ca 5 mil. En härlig nedförsbacke med andra ord!
I Emu Plains fann vi en trevlig camping med pool och fräscha duschar, vi bestämde oss för att ha denna plats som bas och helt enkelt ta tåget in till city. Billigt och smidigt!
Sydney har till skillnad mot Canberra en själ! Här lever människor, alla typer av människor och de verkar älska sin stad. Det är lätt att tycka om Sydney och det är lätt att få ett grepp om staden. Vi gör allt det som man som turist förväntas göra. Besöker Operan, Harbour Bridge, strosar i hamnen och längs shoppinggatorna, äter en bit i The Rock, besöker Hay Market, går upp till Kings Kross, tittar på en IMAX film, promenerar genom den botaniska trädgården och tittar på fladdermöss, Vi gör ett besök i Chines Garden, ett besök som nästan imponerade mest på oss och vi känner att vi verkligen gillar staden! Eventuellt försöker vi få till ett par dagar till här innan vi återvänder till Sverige. Vi säger även adjö till Chris. Det känns lite dubbelt. Han ska nu åka till Nya Zeeland för att fortsätta sin jorden runt cykling och vi påbörjar vår cykling mot Brisbane!

Vår nya favoritsadel !

I helgen fortsatte finliret med att iordningställa våra Trek Superfly tävlingscyklar. Monterade bl a ett antal Bontrager däck på tävlingshjulen. Men det bästa av allt – montage av våra måttbeställda Bontrager sadlar !

Trek och Bontrager satsar hårt på att få till den perfekta sittställningen. Som alla vet är sadeln en av de svåraste komponenterna när det gäller tycke och smak. Alla har sina favoriter.

Bontrager erbjuder tre bredder på sina sadlar. De finns i 128/138/148 mm. För att slippa montera på och av sadlar, när man testar ut sin bredd, finns en sk ”sittbänk” hos de större återförsäljarna. På den mäter  man bredden på sina ”sittben”. Självklart finns en hos MC-Center i Kristianstad.

Både jag och Carina har bredden 128 mm.

Bontrager släppte sin nya mtb-sadel Evoke RXL Carbon  i slutet på december och jag var väldigt spänd på hur den skulle kännas.

Första glada överraskningen kom när jag lade den på vågen – 145 ”verkliga” gram ! Fantastiskt bra för en sadel med ordentlig stoppning. Vägde tre st och samtliga låg på samma vikt.

Efter första provturen förstärktes glädjen. Fast stoppning, men ändå inte så hård som vissa lättviktssadlar . Mer komfort än SLR, som tidigare varit min favorit. Inte minst viktigt – den har mjuka former så att man inte fastnar när man går bakom sadeln i branta utförslöpor. Jag tycker dessutom att den är snygg !

Här har Bontrager fått till en verklig utmanare av den tidigare så dominerande SLR-sadeln !

Mer info: http://www.bontrager.com/model/09569

/ Benny

Första test av Trek Superfly 29er 2011.

Jag hade faktiskt aldrig åkt en meter på en 29er före helgens provrunda ! Så jag var ganska spänd på hur det skulle kännas jämfört med vad man är van vid. Jag har ju läst en massa jämförelser mellan 29er kontra 26er, i olika tidningar så lite visste jag vad som väntade.

När man ser cykeln i verkligheten slås man av hur stora hjulen ser ut ! De dominerar hela cykeln. Körställningen är däremot ungefär som man är van vid. På Trek Superfly avviker det breda styret (65 cm) från vad jag åkt tidigare. Det är ganska normalt att man monterar bredare styre på en 29er för att kompensera för det tyngre framhjulets massa.

Det stora framhjulet ger en känsla av att gaffelvinkeln är superflack, men den är tvärt om brant,  för att motverka framhjulets större gyroverkan vid kurvtagning. Hoppar man tillbaks till en 26er känns framhjulet sitta nästan bakom gaffeln. Det större hjulet gör att man inte upplever någon risk att slå över framlänges utför, och det var en av egenskaperna jag ville åt.

Väl ute på vägen känner man att man sitter mer centrerad mellan hjulen än på 26ers. Jag monterade en lite längre styrstam (1 cm) än original direkt för att komma lite längre fram vid klättring. Sänkte också styret direkt. Man slås också direkt av hur stabilt det känns rakt fram. Den gick spikrakt i snö och snömodd och man kände inte att det var halt på samma sätt som med 26ers. Stabiliteten gör också att man får vara mer bestämd när det är dags att svänga. Har man väl initierat svängen,  styr den dock kvickt utan att pusha framhjulet. En viss understyrningskänsla finns dock pga det större hjulet.

Accelerationen är sämre än på 26ers, och så måste det vara enl fysikens lagar. Ett 29” däck väger ca 100 g mer än motsvarande 26” däck. Väl uppe i fart rullar det på desto bättre. Man håller farten klart lättare med de större hjulen, detta också helt enl fysikens lagar. Man har också en tendens att åka för tunga växlar på dessa cyklar. Det tar nog ett tag innan man vänjer sig med den extra utväxling som de större hjulen ger.

Den j-kla snön gjorde tyvärr att jag inte fick testa det som jag mest vill åt med dessa cyklar. Nämligen förmågan att rulla bättre över ojämnheter. Åkte dock svagt utför på en ojämn skogsväg med snö och spår och det kändes helt odramatiskt att bara släppa iväg cykeln. Här hade det känts väldigt nervöst med 26ers.

Sammanfattningsvis kunde jag konstatera att det är mindre dramatiskt att byta till 29ers än jag trodde. Jag konstaterade också att däckens vikt är väldigt avgörande för känslan i cykeln. Testade två olika framdäck, och 100 g skillnad,  kändes tydligt i hur cykeln uppför sig. Det är också klart att detta är cyklar,  för att cykla fort med, utan att trixa för mycket. Man kör fortare än man tror eftersom cyklarna är så stabila. Man har inte samma fartkänsla som på de mer nervösare 26erna.

Jag måste även ta några ord om nya XTR M 980-gruppen. Finishen är fantastisk. Vevpartiet är som ett ”konstverk” ! Funktionsmässigt kan man sammanfatta växlingssystemet med att, tyckte man om Shimano tidigare, är man nu ännu mer övertygad. Växlingarna är lika mjuka och smidiga som förr men nu med en tydligare markering, i ljud och känsla, på att växeln gått i. Lite som ett mellanting mellan gamla XTR och Sram.

Jag kör ett vevparti med 40-28 T vilket verkar perfekt för 29ers tillsammans med en 11-36 T kassett.

Bromsarna är däremot något helt nytt. Superkorta bromshandtag tvingar en att bara använda ett finger (jag har en vana att använda två fingrar). Tillvänjningen går kvickt för man behöver verkligen inte mer än ett finger ! Bromskraften är mycket större än på gamla XTR. En fröjd att använda ! Jag kör 160 mm bromskiva fram och 140 mm bak och det räcker långt. Alla tyska tidningar propagerar för större bromsskivor men det är nonsens om man inte ska åka Trans Alp !

En mer ingående rapport kommer så snart man kan cykla i skogen igen …

Är ni intresserade av Trek Superfly cyklar så får ni gärna höra av er för att provsitta och kanske ta en kort tur. Mina cyklar är i strl M (17,5”9 men efter nyår kommer vi även att ha en Trek Superfly 100 i strl S för Carinas räkning.

/Benny